Verkligheten förändras ständigt. Denna förändring sker både på det personliga planet och i samhället i stort. En del förändringar är enkla att hantera. Andra kräver mycket av oss.
För att klara av förändringar så måste vi ha olika strategier. Strategierna är i bästa fall långsiktiga, men kan ändå hantera förändringar som sker på vägen.
Låt mig ta ett exempel på det personliga planet:
Du jobbar inom vården. En gång sökte du dig dit därför att du gillade kontakten med människan och ville kunna hjälpa henne. Men verkligheten förändras. Din arbetsgivare kräver att du allt mer ska syssla med administration. Organisationen är stelbent och du får inte utlopp för din kreativitet i mötet med patienten. Du ställs inför olika val: Antingen stannar du kvar och riskerar att stelna i den stela organisationen. Eller så hittar du en annan arbetsgivare som kan erbjuda dig att få bruka dina kunskaper inom vården. Eller så lägger du ner tankarna på vårdjobb.
När en organisation ska förändra sig är det svårare, inte minst när den är politiskt styrd. Det finns olika maktcentra som drar åt olika håll, många pratar om att delegera och släppa makt men få gör något konkret åt det. Sedan finns alltid ett ideologiskt raster. Partierna byggdes upp under helt andra förhållanden än de som finns i dag och ideologierna, från höger till vänster, är inte alltid anpassade till dagens verklighet.
Så ska en stor organisation förändra sig kommer det att ta tid. Frågan är hur lång tid.
Vi har under många år vetat om att vi har en åldrande befolkning. Redan för tiotals år sedan kunde vi på ett ungefär räkna ut hur många fler som skulle behöva mer vård på 2020-talet och framåt. Vi kunde bedöma att kostnaderna för medicin och teknik skulle öka, samtidigt som inte skattemedlen ökade i samma takt. Vi visste att det fanns stora risker att vi inte kunde rekrytera all arbetskraft som vi behövde. Om vi gör på samma sätt i framtiden som vi gjorde i går.
Men alldeles för lite har hänt. Och alldeles för lite händer.
Låt mig ta ett exempel till: Örebro län är ett av få län som inte fick några nya vårdcentraler när privata alternativ gavs möjlighet att etablera sig. Det betydde att patienter fick längre till vård. Men det betydde också att den offentliga vården inte fick möjlighet att jämföra sig. Undersökningar visar att privata vårdcentraler kan vara effektivare och bättre, både för patienterna och för medarbetarna. De kan hitta vägar att förändra på helt andra sätt än den långsamma organisation som regionerna är.
Kanske är en av de viktigaste erfarenheterna med de privata vårdcentralerna just att den offentliga sektorn får en möjlighet att se över sin egen organisation. Inse att det inte längre fungerar att vara tungfotad, överadministrerad och fokuserad vid sig själv och sina styrmodeller.
Kanske skulle det, i den bästa av världar, leda till att offentliga och privata vårdgivare blev just komplement till varandra och hela tiden lärde av varandra för att kunna förändras i den värld som snurrar allt fortare.
För förändringen – den kommer vi att få leva med.
Anna Ågerfalk
Oppositionsråd i Region Örebro län (L)