Så är då sommarlovet över. En evighet som barn, för många fylld av allt det där man vill göra.
Bada, sola, slappa – och i dag också timmar framför datorn. Som vuxen kan man bli frustrerad över denna skärmtid. Men det är bara att inse att datorn i dag ofta faktiskt är lek med kompisar, fast på ett annat sätt än när man själv var barn.
Skolstarten borde vara en spännande tid för alla barn och ungdomar. Nu ska man få se alla kompisar igen. Nu ska man få träffa nya vänner, lära sig nya saker, bli vuxnare och få både mer att säga till om, men också mer ansvar.
Så borde det vara. Men alldeles för många barn och unga går till den första skoldagen med en klump i magen. För alldeles för många barn har inte sommarlovet varit bada, sola och slappa, utan ångest och oro.
Vi är mitt inne i en epidemi. Den psykiska ohälsan hos barn och unga exploderar. Nationellt har förskrivningen av antidepressiva läkemedel fördubblats på drygt tio år. Varför har det blivit så? Vilket samhälle har vi skapat där så många barn lever med och i psykisk ohälsa? Hur ser orsakssambanden ut?
En del av förklaringen handlar säkert om ökad kunskap och ökad tillgänglighet till vård. På Gotland, där ökningen av läkemedelsutskrivningen varit som högst, finns inga köer till barn- och ungdomspsykiatrin och medicinering kan börja snabbt. I Örebro, som inte sett samma ökning, har vi i stället både längre köer men också en annan inställning. Hellre samtal med psykolog än förskrivning av medicin.
Vilken åtgärd är den rätta? Mycket återstår att lära.
Men barn och ungas psykiska ohälsa sträcker sig långt utanför regionens ansvarsområde. Den avgörande frågan är inte hur vi ska behandla psykisk ohälsa i efterhand, utan hur vi ska kunna förebygga den. Vilka åtgärder kan politiken genomföra, och vilka ligger utanför politikens ansvar?
Jag har inte svaret på de senare frågorna, lika lite som någon annan. Men det kan vara värt att fundera i flera banor.
Skolan: Vi ser hur allt fler kommuner sparar allt mer på skolorna. Och ofta är det resurserna till de som ligger på gränsen som drabbas först, när klasserna blir större, när specialpedagogerna blir färre, när kuratorerna försvinner. Här gäller det för politikerna att våga prioritera.
Individualiseringen: Visst kan man nära en dröm om att vi alla ska bli starka, självständiga individer som skapar vår egen framtid. Men så ser det inte ut. En del av oss behöver tydliga strukturer, klara besked om vad som är rätt och fel, kunskaper om hur man beter sig mot andra och mot sig själv. Visst finns ett politiskt ansvar i detta, åter handlar det mycket om hur skolan formas. Men grunden för hur vi människor ska leva tillsammans, vår etiska och moraliska kompass, måste formas utanför partier och fullmäktigesalar. Vi måste inse att politikens ansvar har en gräns. Det är där civilsamhället, vi, du, jag ska ta det ansvaret.
Som barn är sommarlovet en evighet. Som vuxen känns det oftare som en kortare paus. Oavsett vilket borde ingen behöva gå tillbaka till skolan, eller till arbetet, med en knut av oro i magen.
Anna Ågerfalk
Oppositionsråd i Region Örebro län (L)