Coronapandemin kommer att tvinga oss att omvärdera många saker. En del berör det privata; vad som gör livet värt att leva. Annat berör det professionella; arbetets innehåll och organisation. En tredje sak är övergripande; hur vi organiserar och leder samhället – då kanske framförallt den offentliga, gemensamma, sektorn.
I Örebro län, liksom i övriga samhället, måste vi samla erfarenheter redan nu. Såväl regionen som de enskilda kommunerna kan samla kunskap, dra slutsatser och skapa användbara erfarenhetskluster, redan under denna pandemi men framförallt inför nästa.
En sak som står helt klar är att vi måste gå på djupet med hur äldreomsorgen fungerar. Det handlar både om kvalitet och kvantitet, om vård i hemmet och i boenden för vård och omsorg, om gränsdragningar och broar mellan kommunerna och regionen. Det är inte någon nyhet att äldreomsorgen har varit satt på undantag rätt länge. Att bli äldreomsorgspolitiker är sällan något högstatusuppdrag.
Men bilden av svensk äldreomsorg är inte enbart mörk. Vi behöver bara gå några tiotal år tillbaka för att komma till ett samhälle där äldreomsorg ofta handlade om långvård på salar med många patienter. En av den nu kritiserade Ädel-reformens uppgifter var att låta även gamla människor få bo i egna bostäder, utan påtvingad gemenskap med andra.
På samma sätt är det med valfriheten. I dag kritiseras denna för att privata aktörer plockar ut vinster på de gamlas bekostnad. Men ser man på kvalitetsmätningar är bilden inte alls så svartvit. Det är andra faktorer än vem som äger boendet som styr. En av kvalitetsaspekterna är storleken på boendet. Lagom små boenden är ofta bra. Kanske är det en kombination av att det finns tillräckligt med personal, nära till ledningen och en miljö där varje enskild gammal människa kan ses, som skapar kvaliteten.
Det bör leda till eftertanke just för regionen och dess kommuner. De kommande åren har flera kommuner beställt byggen av äldreboenden av Regionens bolag Länsgården AB. De har en sak gemensamt: Anläggningarna blir mycket stora.
I verkligheten kommer det att handla om att låta färre medarbetare vårda fler gamla. Det är inte rimligt!
En av de faktorer som driver utvecklingen mot dessa stora boenden är möjligheten att ”vara effektiv” när det kommer till personal. I verkligheten kommer det att handla om att låta färre medarbetare vårda fler gamla. Det är inte rimligt! Vi ser redan konsekvenserna. I Hallsberg flaggas för mångmiljonbesparingar för att kommunen ska ha råd med nybygget.
För regionens del riskerar detta att leda till ökade vårdkostnader. Klyftan mellan den kommunala äldreomsorgen, där personalen inte räcker till för att agera proaktivt, och sjukvården kan öka. Kommunerna sparar, regionens kostnader stiger och de äldres lidande ökar.
Coronapandemin får oss att ställa många nödvändiga frågor. En uppenbar är om kommunerna egentligen är rätt lämpade att styra den äldreomsorg som allt mer handlar om att vårda äldre, mycket sjuka, personer. Kanske är det bättre för den gamla om äldreomsorgen åter blir regional. Då bryggar vi över klyftorna mellan omsorg och vård, och får mindre, mer människoanpassade äldreboenden.
Anna Ågerfalk Liberalerna
Regionråd i opposition