Inte minst gäller det statens budget i dessa budgettider. När regeringen och samarbetspartierna presenterat del efter del av budgeten de senaste veckorna är det inte sparsamhet som gäller längre. I stället handlar det om att spendera. Förhoppningen är att hjulen ska börja snurra igen och spåren efter pandemin både bli grunda och korta.
Vi kommer inte att behöva spara eller dra ner på vård och kollektivtrafik som annars hade varit fallet.
För oss i regionen innebär det mer pengar i kassan. Vi kommer inte att behöva spara eller dra ner på vård och kollektivtrafik som annars hade varit fallet. Snarare handlar det om att fundera på var pengarna gör mest nytta.
Det har varit tydligt länge att finansieringen av välfärdens kärna inte har fungerat. Vare sig det gäller vård och skola eller polis och försvar så saknas det pengar. Men det är inte bara pengar som saknas. Det är en hel kedja som försvagats, inte minst när det gäller personalförsörjning. Utbildningsplatser, kompetenshöjande åtgärder, arbetsvillkor, löner – på område efter område har den offentliga sektorn saknat en långsiktigt hållbar strategi.
Den offentliga sektorn i Sverige har blivit allt större sedan välfärdsstaten på allvar började byggas ut på 1970-talet. Men lika mycket som utvecklingen inneburit starkare fokus på centrala områden, har det offentliga lagt under sig nya ansvarsområden. På senare år har det dessutom uppmärksammats att administrationen varit bland de områden som ökat mest.
När nu en vidlyftig statlig budget ger mer pengar till allt, innebär det en fara att arbetet med en långsiktigt hållbar strategi för välfärdens kärna, för regionens del vården av de sjuka, sätts på undantag. Tyvärr saknas en långsiktighet i statsbudgeten.
När vi befinner oss mitt uppe i en akut situation, som en pandemi är, måste allt fokus finnas på att klara just detta akuta skede. Det gjorde staten, regionerna och till viss del kommunerna, genom att låta professionen styra och sätta politikerna på undantag. Besvärliga prioriteringar fick stå tillbaka.
Vad som borde skett inom politiken var då att man kunnat börja ett arbete med att hitta långsiktiga lösningar på välfärdens problem. Låt mig bara ta några exempel från vården:
Det är uppenbart att vårdpersonal är för lågt lönesatta i förhållande till andra grupper. Hur ska vi finna medel till att finansiera ökade lönekostnader?
Hur ska vården av de gamla och sjuka organiseras? Är gränsdragningen mellan stat, kommuner och regioner den bästa? Eller ska regionerna ta över allt ansvar även för äldreomsorgen?
Hur ser vi på centralisering kontra decentralisering? På specialistvård kontra primärvård?
För mig är det uppenbart att sjukvården är underfinansierad. Vi måste våga prioritera hårdare i regionerna, inte minst här i Örebro. Men ett grundläggande problem är att vården i ett längre perspektiv saknar resurser för att kunna ge oss den vård vi vill ha. Där krävs nytänkande inom och mellan staten och regionerna.
Det tänkandet hade kunnat börja redan under pandemins akuta fas när problemen blev uppenbara. Nu riskerar en vidlyftig budget att lägga locket på för år framöver.
Anna Ågerfalk
Oppositionsråd i Region Örebro län (L)