Publicerad i Liberal debatt 20190522: https://www.liberaldebatt.se/2019/05/slut-cirkeln-och-hitta-hem-till-de-frisinnade/
Fem procent. Drygt fem procent av väljarna lade i det senaste riksdagsvalet sin röst på Liberalerna. Det är i princip ett stagnerat väljarstöd från 2014, och innan dess får man gå tillbaka till 1998 för att hitta sämre valresultat. Varför? För att bättre förstå den nuvarande situationen behöver vi begrunda partiets historia och se på vad som har skapat perioder av starkt väljarstöd för Sveriges äldsta liberala parti.
För att dra lärdomar från den generation som lade grunden för partiliberalismens storhetstid mellan 1940- och 1960-talen, där nästan var fjärde väljare valde att lägga sin röst på Folkpartiet, måste vi först förstå i vilken kontext dessa liberaler växte upp och fostrades i.
Det liberala samlingspartiet splittrades 1923 i frisinnade och liberaler. Splittringen, enligt gängse historiebeskrivning, skedde på grund av en skiljaktighet om spritförbud. Men om man bläddrar i urkunderna är frågan mer komplex än så. De frisinnade avspeglade den stora folkrörelsen, en landsomfattande idétradition av politiskt deltagande. Liberalerna däremot, utgjordes till stor del av en stadselit, den utbildade och intellektuella delen av partiet. Det politiska förnuftet och intellektualismen separerades, så att de inte längre skulle behöva kompromissa.
Att vara liberal är att vara kluven, men att abrupt dela på de olika lägren missgynnade båda parter. Under splittringstiden avlöste valnederlagen varandra. I 1936 års riksdagsval, det första efter splittringen, sjönk stödet för det liberala samlingspartiet från 18,7 procent till 12,9 procent. Något var tvunget att förändras, och hoppet för den svenska liberalismens renässans stod att finna i ungdomsförbundet.
När de frisinnade och liberala ungdomsförbunden 1934 beslutade sig för att gå samman till Folkpartiets ungdomsförbund enades man om tio princippunkter. Dessa punkter skulle vara vägledande i de politiska program som förbundet hade i uppgift att skapa och förnya under de kommande åren.
Dessa punkter var:
- Ett fritt land i fredlig tävlan och uppbyggande samverkan med andra folk
- Folkligt självstyre, kommunalt och statligt, vars praktiska utformning anpassas efter svenska frihetstraditioner och samhällsmaktens uppgifter
- En lagbunden pliktfylld medborgarfrihet
- Ett effektivt stöd åt den vetenskapliga forskningen, som är en av grundförutsättningarna för samhällets ändamålsenliga utveckling
- En teoretisk och praktisk utbildning av ungdomen, som svarar mot samhällets behov och främjar de enskildas rätt till lika startmöjligheter inför livsuppgifterna
- En ekonomisk utveckling, vilande på enskilt initiativ och ansvar, som ger plats åt alla i den normala produktionsprocessen med ett rättvist, till ekonomisk trygghet syftande lönesystem
- En fortgående rationalisering av förvaltningen och godkännande av samhällelig hushållning endast i de fall då denna gagnar folket i stort
- En socialpolitik, som inom gränserna för landets bärkraft söker på ett effektivt och humant sätt bistå de hjälpbehövande
- Kamp mot alla ekonomisk, fysisk och moraliskt nedbrytande makter i vårt folk
- En ansvarsfull förvaltning och förkovran av våra kulturella och andliga värden.
Den yngre partiliberala generationen gjorde under sin tid gemensam sak kring det som splittrade dem, vilket var det som olika förespråkare ansåg »utarmade« människors själsliv. Rusdryckesbruket, nöjesindustrin, skräplitteraturen och allt annat som »saknade positivt värde« skulle bekämpas. Tidigare generationers kulturella, nationella och andliga värden skulle försvaras och förvaltas. Det blev de idéströmningarna som formade partiets kommande företrädare under 1940-talet och framåt.
Bertil Ohlin tillträdde som partiordförande för Folkpartiet 1944, Waldemar Svensson agerade vice ordförande mellan 1958-1962. Två unga liberaler som formades av en tid av liberala kompromisser och förståelse för vikten av intellekt och förnuft i kombination.
Genom en sammanfogning av de olika liberala idétraditionerna lyckades Folkpartiet under många val inta rollen som det största oppositionspartiet.
Men någonstans på vägen tappade Folkpartiet de frisinnade.
I dag består Liberalerna till stor del av intellektuella och territoriella förespråkare för sin syn på vad det »liberala svaret« är, oftast genom att låsa fast sig orubbligt kring sakpolitik. Det omöjliggör ett fritt meningsutbyte och leder i förlängningen i stället till en känsla av hopplöshet bland de som inte känner sig välkomna när åsikter skiljer sig åt i debatten.
Om Liberalerna någonsin ska ha en chans att överleva behöver partiet ta lärdom av historien av interna strider och sträva efter ett mer förnuftigt förhållningssätt till politiken vi driver.
Precis som de liberala utbrytarna, som sakta dalade från 3,9 procent till 1,9 procent innan de gick ihop med de frisinnade igen, är Liberalerna i dag åter igen på väg mot en smärtsam decimering. Problemet är att det inte längre finns något frisinnat parti att gå ihop med för att rädda situationen. Sker ingen förändring inom Liberalerna, och särskilt inom Liberala ungdomsförbundet, riskerar partiet att vara utraderat på nationell nivå 2022.
Omställningen måste förena akademiska och intellektuella krafter med folkrörelsens praktiska idealism. Det är genom meningsutbyte vi når framgång. Likt De Frisinnade måste vi i samhällsbyggandet ta hänsyn till den västerländska moralen, den moderna tekniken och den historiska förankringen. Vi behöver bli mer än ett parti, inte i numerär mening utan i strävandet efter att vara en levande kraft ibland medborgarna. Endast då kan vi ta strid för frihetliga värden.
Willhelm Sundman är ordförande för Liberala studenter Örebro.
willhelm.sundman@liberalerna.se