Karin Sundin (s) skriver om kulturskymning i sin gästkrönika i NA den 8 september.
Det är bra att hon tar upp flera oroväckande tendenser som påverkar kulturlivet. Jag har lätt att ställa mig bakom farhågorna om begränsad yttrandefrihet för kulturen och hur principen om armlängds avstånd håller på att urholkas på regional och kommunal nivå. Jag har däremot svårt att ställa mig bakom hennes slutsatser att en kulturkanon skulle vara en del i den kulturskymning hennes krönika handlar om.
Det främsta syftet men en kulturkanon är tvärtom att ge ljus åt de kulturskatter som många inte ens har en aning om att de finns. Och det ljuset måste väl Karin Sundin vilja vara med och sprida? För de som kommit nyss till Sverige kan det vara ett sätt att förkorta ledtiden in i samhällsgemenskapen. För dagens unga generation kan det vara avgörande. Och det är de som har längst sträcka fram till all fantastisk kultur som främst ska ges möjlighet att upptäcka den. Att ge dem ett ytterligare verktyg att knäcka de kulturella koderna. Det gäller både den stora gruppen nya svenskar och de med svensk bakgrund. För en kulturkanon bör efter flera generationers etablering av andra kulturer i Sverige också innehålla vägledning till deras kulturskatter.
Vi borde inte acceptera att föräldrars bakgrund fortfarande är avgörande för barns kulturvanor. De följer i alldeles för hög grad föräldrarnas utbildningsnivå och socioekonomi. För en del är det nästan som att livet är en färdigskriven roman som det bara är att vända blad i och så vet man exakt vad som kommer att hända. En kulturkanon kan bli ett nytt verktyg som ger möjlighet att upptäcka kultur och öka människors nyfikenhet på sådant man inte tidigare var intresserad av eller ens visste fanns.
Farhågorna som Karin Sundin har att staten ska kontrollera och godkänna innehållet i en kulturkanon har hon missuppfattat. Uppdraget att ta fram ett förslag till kulturkanon kommer att läggas ut på fristående expertkommittéer. Principen om armlängds avstånd till politiken ska gälla. Detta är något helt annat än försök att använda kanon som ett sätt att definiera en enda sanning, en enda berättelse om landet eller ett enda riktigt sätt att tänka. En kulturkanon måste också vara något levande, något som förnyas och där en livlig diskussion och värdering av innehållet återkommer.
Vi har fantastiska lärare i den svenska skolan. Och precis som Karin Sundin påpekar klarar de visst av att ge vägledning till svenska klassiker. Men jag tror de tacksamt skulle ta emot ännu ett verktyg för att hjälpa unga människor att bli nyfikna på svenska kulturskatter.
Börje Ström
liberal, Örebro